Bellua

Sitter inne i lite tankar kring det ämne som rubriken åsyftar just nu.
Kan ju börja med en sak; fy fan vad svårt det är!
Men vilken jävla känsla det är att känna kärlek... & då menar jag inte enbart kärlek till en person man är kär/förälskad i, utan till de runt omkring en, ens nära & kära som man älskar. Jag försöker göra så gott jag kan för att visa de jag bryr mig om vad de faktiskt betyder, men det är även det en sak som jag måste jobba på.

Sen så har vi ju det där med kärlek (& ja, nu är det kärlek till någon man är kär/förälskad i)
Herrejävlar, det är ett helt kapitel för sig det!
Själv är jag singel just nu & så har det varit ett tag, men det är liksom inget jag lägger någon större vikt vid - jag kan inte säga att jag direkt ogillar singellivet liksom. Att jaga fram kärleken känns ju jävligt långsökt & onödigt, då är det bättre att vänta tills den väljer att visa sig, vänta tills det känns rätt ni vet.
Men ibland kan jag sakna ändå. Jag har tänkt en del kring det här & om jag tar som exempel;
Ni som känner mig vet ju vem Fredrik är. Klart som korvspad att jag saknar Fredrik & att det händer att jag tänker på honom ibland, men tanken har även slagit mig - när jag känner så, är det då Fredrik eller förhållandet jag saknar mest, är det just oss, han & jag, som jag saknar mest? Va fan, det är ju inte direkt så att jag har "förlorat" Fredrik, jag anser att vi fortfarande är fina vänner. Enda skillnaden är väl att vi inte pussas & gosar & sånt där tjafs ni vet ^
Så ibland vet jag faktiskt inte, men klart att jag saknar, men det är inte liksom på ett sånt där gnälligt, böligt plan.
Nu har Fredrik träffat en ny tjej (eller ja, kvinna kanske man ska säga ^) & jag kan vara helt uppriktig & säga att jag är glad för hans skull. Och ja, det är helt ärligt - jag är glad för Fredriks skull att han träffat någon, samtidigt som jag sitter här & säger att jag saknar honom.
Sjukt?
Yes, klart som fan att det är sjukt. Men jag tror nog att vi (tjejer/kvinnor) har en tendens att fungera lite sådär. Vi är jävligt knepiga i många avseenden, men när det kommer till kärlek är vi fanimej helt jävla fenomenala alltså! Fan, ibland blir jag helt knäpp på mina egna tankar & känslor, men det är iallafall så som jag funkar.

Hur som helst, jag trivs faktiskt med att vara singel just nu.
Klart att även jag ibland kan känna en saknad efter någon att mysa med & någon att somna bredvid, men vet ni vad - jag tänker i helvete inte jaga det. Jag har sett den där sjuka kärleksjakten (faktiskt så betraktar jag den hos en av mina vänner as we speak) & det är ju helt jävla vridet. Nej, det kommer när det kommer & det är jag jävligt nöjd med :)
Men en sjuhelvetes massa kärlek har jag inuti mig för det!
Jag känner kärlek till mina vänner som alltid finns där & ställer upp för mig (ingen nämnd & ingen glömd brukar man väl säga, men; Sara, Jocke & Jessica - kanske är jag dålig på att visa det, men fy fan vad jag älskar er!)
Jag känner kärlek till min familj, som egentligen är precis som vilken vanlig Svensson-familj som helst, fast ändå inte - de är helt jäkla unika & speciella hela högen!
Jag känner kärlek till mitt jobb & de jag arbetar med, både kollegor & klienter, för den värme & ömhet de visar mig där, för det de lär mig & för att de helt enkelt står ut med mig :)
Åh, jag känner en massa jävla kärlek just nu tror jag! xD

Så, vad säger ni?
Håller ni med mig eller säger ni emot? Låt mig höra era funderingar ^^